Gatusmarta har också rätt till ett liv...

...på Vintergatan 7 bodde Vetgira Snillerika med sina tre väninnor... Trofta Black som tycktes menlös och utan framtidstro... Trista Trasor som var utarmad efter år av hemlöshet... och så var det Arma Paltor en kvinna som råkat ut för ett riktigt elände... denna afton hade Vetgira bjudit hem några från studenthemmet där hon praktiserade... kanske skulle dem kunna finna lite glädje och gamman i en stunds samvaro...

...när kvällen kom hade Torfta Black som var bra på att koka soppa på en spik dukat fram en festmåltid... denna bestod av tre rostade morötter, två kokta potatisar, ett kålhuvud och en lök som hon kokat en delikat soppa på... till detta hade Arma Paltor bakat ett surdegsbröd och Trista Trasor bakat en liten kaka till kaffet... när det ringde på dörren stod de darrande över all den intetsägande sfären... kanske skulle de hinna plocka fram en julduk, ja det enda av färg de ägde... för annars gick allt i grått, dvs hemmet, dem själva, soppan, brödet och kakan... huvaligen så dystert... nej fram med julduken den röda även om det inte var jul skaldade Vetgira...

...den förste ynglingen var Slashase Bohemikus en likgiltig och intetsägande figur... han hälsade artigt och slog sig ned i skräddarställning på golvet... Vetgira ryckte genast fram en stol till gästen... varför inte sitta bekvämt min dyre gäst... nej jag äger ingen stol och har därför inga muskler för att sitta på en... oj så förfärligt svarade Arma Paltor... då Slashase Bohemikus tittade upp på henne såg han till sin förfäran att hennes klänning var så som ett durkslag... ja ni får ursäkta Slashase Bohemikus men jag äger inte något annat plagg än detta... nej nej ni ser strålande ut svarade han... men då hon log generat över den första och enda komplimang hon någonsin tagit emot lyste tänderna i hennes mun med sin frånvaro... 

...tystnaden spred sig för en stund och därför hoppade hela sällskapet till då det ringde och bankade på dörren... två ynglingar glada i hågen stod där käcka och muntra... det var Slinko Snackford som syntes slafsigt klädd ut... Slinko som var tillika känd av Trista Trasor som en som spelade av folk sina paltor i klädpoker och sedan stack med dem... Slinko var ju en vårdslös liten rackare... men förvånad över den komplimang Trista Trasor fick för sin klänning sydd av en gardin, från soprummet, skakade hon ändå hand med Slinko Snackford... han drog henne genast till sig och stal en kram och en kyss... genast kände hon en frimodig och glad känsla till trots hans burdusa drag...

...den andre ynglingen som stod bakom var Styver Kvitt en karaktärslös medioker liten herre... han gjorde allt för att det inte skulle skina igenom hur torftigt han hade det... Styver Kvitt släntrade in så hastigt att han nästintill föll över bordet och drösade ned i soppan... men han blev räddad av Torfta Black som gav honom en liten skämtsam knuff... ja hoppsan du far ju omkring som ett guttaperka du... men nu ska vi få det lite trevligt minsann sade Vetgira och hälsade alla välkomna... där satte sig alla på bästa sätt de kunde på de tre stolarna, en soffa ett enkelt bord, ett sidobord, en ruggig trasmatta matta, två slitna kuddar och en trasig men fungerande puff... det var som en tavla av "Vincent" ni vet vem... ja konstnären som skurit av sig örat...

...just detta kom på tal... och de sju nybekanta trevade pinsamt efter halmstrån till samtalsämnen mellan de glufsande tuggorna av den utsökta men torftiga maten... i huset bodde en del lustifika figurer berättade Vetgira Snillerika... precis då bankade det på dörren samtidigt som den slets upp... hallå hallå i stugan här doftar det utsökt gott får man slå sig ned och smaka på en bit... alla såg förvånat på varandra ömsom slog ett öga på soppskålen... en gest som om "skulle det räcka till ännu en?"... när man talar om trollen utbrast Vetgira... ja förlåt sade Vetgira får jag presentera vår granne i huset intill Impera Epikuréa... ja hej hej på er i glada vänners lag här är jag... stig in för bövelen utbrast Slinko Snackford...

...Styver Kvitt satt och tittade snett på varje tugga som Impera Epikuréa satte i sig... jag ser att ni sitter och räknar mina tuggor svarade Impera... nej nej utbrast Torfta Black nu ska här inte bli dystert... Vetgira tar ni fram mjöden snälla... Vetgira gick genast in och hämtade mäsken, för mjöd det hade de rakt inte råd med... så det blev lite gladare i sällskapet efter en kort stund på detta drickande... i ett hörn satt dock Slashase Bohemikus och halvsov på maten... han hade då rakt inte råd att dricka mäsk... men sade Trista Trasor vad då inte råd vi bjuder ju... nej men svarade Slashase jag ska upp och arbeta i morgon... jag skall dela ut morgontidningen du förstår... ja ja dessto mer till oss andra då, så tack...

...Impera Epikuréa spelade överdådig tyckte de andra... fast när Vetgira förklarat att han bara var som dem dvs en sökare och fialntrop gav de efter... dock skepsisen emot rika livsbejakande njutningsmänniskor satt i sedan barnsben... ingen hade kunnat göra annat än hushålla med allt vad de fått någonsin... och när fattigdomen når sin slutfas står var människa ensam inför sig själv och sina val... det är dem eller jag som ska få mat för att orka sedan tjäna en dagslön... dock berättade Impera så underbart om livet där ute i världen att de satt som förtrollade och lyssnade med öppna sinnen... en slags mat för själen i denna nödtorft där studenterna slogs om betyg och poäng dagarna i ända... förutom om brödsmulorna mellan sig efter skoldagen och sedan arbetet därpå för att kunna ha råd med studierna och boende...

...morgonen grydde... Slashase Bohemikus avvek för att gå ut för att dela morgontidningen... de andra halvsov eller ordnade upp efter "festen"... ja de hade alla varsin egen träslev med, sin egen kosa, och sin egen kopp... med detta var det en skärbräda, en ugnsplåt och en kastrull som skulle göras rent... utan rinnande vatten inne gick Trista Trasor och Slinko Snackford ut på gården till pumpen för att ordna detta... självklart kunde inte Slinko sluta snacka och Trista lyssnade och beundrade Slinkos ekvilibristiska förmåga att vräng orden... hon tänkte att lite av hans svada skulle hon snappa upp och anamma...

...Arma Paltor och Vetgira Snillerika kollade ut genom fönstret och njöt av att se soluppgången och höra fågelsången ackompanjerad av sina nyvunna vänner... Vetgira Snillerika satte sig att virka medans Styver Kvitt och Impera Epikuréa just hade somnat som två packade sillar på den lilla soffan... för en stund kändes allt så underbart fantastiskt... och denna rikedom i att ha fått vänner som kändes som om de skulle stanna för resten av livet... det var den underbaraste känslan av dem alla...

the end!