Det är ett mörker
Det är kallt ensamt och överväldigande
Jag är vilse
Vet inte vilken väg att gå
Någonstans på vägen tappade jag min karta men valde fortsätta av ren envishet
Jag såg mig aldrig om för att se och lära
bara för att älta och skylla ifrån mig
En tro på min förmåga likt hybris som förstärkts
genom år av stress, press, påtagna krav
ofta av mig själv utan att andra ens bett eller velat det
I en önskan att var till lags
behaga
duga
bekräftas
glömde jag bort mig själv
jag satte mig i andra eller tredje hand
ordet Nej gällde endast mig själv
mina gränser om jag ens hade några, var godtyckliga
Jag har varit Naiv, Dumsnäll,, Godtrogen...
Den enda jag har verkligen varit elak och tuff mot..är mig själv
Jag har sårat och drivit ifrån mig de som kommit för nära och verkligen velat hjälpa mig.
Jag har höga murar och försvar
Innehavare av svart bälte i skitsnack och undanflykter

Livet på den mörka sidan har varit bekväm
det är lättare att tycka synd om mig själv och klaga på andra
att ta mig i kragen och få tummen ur har varit svårt
jag är så motsägelsefull
jag vill prestera, långt över mina gränserom det är något jag brinner för
men det viktiga hamnar oftast i periferin
andras godkännande har haft företräde över min egna självmedvetenhet
en tomhet i själen
en rädsla för ensamhet och att bli övergiven har lett till dåliga beslut
priset för en stunds bekräftelse lämnar år av smärta och avbetalningar

Att landa i verkligheten
vakna upp
se mig själv i dagsljus
har varit en plåga
en ständig rädsla för att avslöjas
bedömmas som onödig, obehövd och överflödig

Att vara min egen vän
har varit mig främmande
min egen betydelse för mig själv har saknat mening
jag har levt genom andra och deras tycken

Idag sitter jag still
efter år att ha målat in mig mot ett hörn
det återstod en kliv ut i det slutgiltiga mörkret
eller att kapitulera
ge upp
inse att jag behöver hjälpa, Riktig hjälp
Från ärliga personer som menar det de säger och gör

Tillit är något jag saknar
Självförtroende med
Jag hoppas att jag en dag ska finna den viktigaste kärleken, den till mig själv

Jag är rädd för framtiden
orolig för fallgroparna på vägen
men jag inser
jag måste lämna den mörka sidan av månen
eller gå under

Jag är på okänd mark
Det känns som att ha vandrat i en skärseld
födas på nytt
bli barn på nytt
lära mig leva
en sak,en dag i taget
nu måste jag först lära mig krypa
innan jag kan gå
lära mig lyfta huvudet och se framåt

Resan ska till att börja
Jag är rädd
nyfiken på vad som komma skall
orolig men mer hoppfull än innan

en vacker dag hoppas jag att jag kan förlåta mig själv för vad jag gjort mot mig själv
en vacker dag hoppas jag att förtjäna att få vara min egna vän
en dag hoppas jag att känna mig stark och levande
för mig själv
för min egen skull

Jag hoppas få lämna den mörka sidan av Månen
en dag....oavsett vädret