En viss fladdermus sa: Jag älskar när sjöbrisdimman lättat. Om vintern endast en knippe tovad solnedgång och mina andetag så drömskt nära. Fundersam över frukternas snäckskal. Den hon tror sig vara i en och samma älv. Frestad att bära drakens smycke ännu en gång. Blunda du midnattsblick och färdas över klippblock och cederträ. Jag ska ge dig livets magnolia och tindrande avsked. Morgongåvan, den present inslagna vita stränder och de japanska körsbärsträden för evigt blomstra. Kurar ihop mig till tusende havsblå segel. Kungsörnen sveper över mig som frusna istappar en gång då tiden gick baklänges. Förvildad längtan trasslar in sig i sitt egna grepp. Försöker så småningom söka sig till hemlängtans skugga. Lämnar inga nakna spår av gnyende hibiskus. Testar att finna lyckan inuti plåster av glas. Drömmer sig bort där sabeltandad tiger gör entré. Men inte desto mindre jag kan se det leende ebenholtsträdet, ståendes bakom lögnens videung. Pustar ut efteråt, när skönheten sakta ebbar ut. Halvdesperata bortförklaringar klingar blekt i jämförelse. Denna berättelse tar nu slut. Men ändå fortsätter. I en annan del av stjärnhimlens indigoblå. Ett farväl. Som kunde varit igår. Men nu läppjar på drinken. Full av egenkär energi hon rycker åt sig fickspegeln. Det hon ser är när sjöbrisdimman lättat, hon älskar. Som en viss fladdermus sa.