Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Glaskristallerna


Han rör sig långsamt i dom djupa skogarna. Tyst för att inte väcka älvorna, eller för att uppröra bokens fjärilar som alltid arbetar nattpass för att sända ut viktig information till övriga medlemmar av skogen.
Han minns tydligt den gången en av Lupinälvorna tog tag i hans ben och drog ner honom i bäcken för att sedan kasta upp honom på land där han fick ligga och kippa efter andan en långt stund. Sedan hade dom minsann talat om för honom hur ouppfostrat det är att springa runt sådär vårdslöst på nätterna när dom viktiga, ack så fåfänga men oerhört ståtliga bokfjärillars arbete var igång. Det obehagliga mötet undviker han gärna.
Månen speglar sig i bäcken som slingrar sig mellan tallarna och vinden står helt stilla, varje lite kontur av sten och stock träder nu tydligare fram på bäckens yta medans han tippar lätt vid sidan för att kunna ta sig fram så ljudlöst som möjligt.
Han stannar till lite längre fram, rör sig ner mot bäcken för att törsta sin strupe. När han skopar upp det mörka vattnet i sina händer ljusnar det och konturerna av hans spetsiga öron träder fram. Det är så klart ute, inte en bris i luften, till och med hans små tofsar på öronen syns tydligt i det klara vattnet. Han hukar sig ännu mer ner och klunkar i sig vattnet som om det vore en kall fjällbäck, helt utan stopp. Han tänker tillbaka på den klara och rena smaken av kallt fjällvatten han fick smaka på när han besökte sina avlägsna släktingar i Dalarna för några höstar sedan. Inte alls som det mörka bäckvattnet från Värmland. Men ändå var det just det vattnet som fick honom att känna sig som hemma. Det var tryggt. Dessa vatten kände han utan och innan, kände till alla som bodde längs bäckens små vrår. Efter ormbunkarna bor svamparna, några av dom gillar att växa i flock andra stod helst helt ensamma i sin prakt. Precis som med Lupinälvorna eller bokfjärillarna får man inte förblindas av deras skönhet eller kunskap. Bland de illaluktande och hängiga svamparna som man fann i stora klungor och som aldrig egentligen sa något vettigt till varandra. Dom var ohyfsade och på, klumpiga och gjorde sig besvär... men där fanns också de ståtliga, färgsprakande och ensamma svamparna som visslade viskningar genom skogen för att locka med deras ensamhet och hade en färg som till och med den blinde skulle se upp för. Stora stiliga hattar i den djupaste röda färgen en kan föreställa sig med små lysande vita fläckar som tindrade likt en glaskristall. Dom var farliga för alla, även invånarna av skogen fruktade dom.

Men inte vi. Varken han själv eller någon av alla hans kusiner kände någon rädsla inför de giftiga svamparna, tvärtom. Det kändes tryggt att kunna finna ro och skydd när man behövde. Människorna med för stora stövlar och plåstrade träd till korgar ville ändå bara ha de där framfusiga och klumpiga svamparna som enbart ville vara tillsammans med sina bruna och lätt gula vänner för att dela diverse oviktiga sanningar mellan varandra.

Han passeras svamparnas hem för att möta den stora vägen. Ofta här hade hade hållit utkik för de ora schabraken som människorna alltid kom in. Dom lät och morrade på ett obehagligt sätt varje gång en människa gick in i dom och sen luktade dom något fasansfullt. Precis som svamparna med sin skinande färg kunde dom stanna den blinde, i både fart och utseende.
Men han kände sig lugn med att fortsätta sin färd för vid den här tidpunkten fanns varken människorna eller deras hårda, snabba schabrak med.
Han andas ut ordentligt när han står på vägen. Tar ett par djupa andetag för att samla sig, nu finns där inga Lupinälvor att frukta, fjärilarna slipper han och resten av skogens invånare behöver han inte stå till svars för.
Tomtarna var inte speciellt omtyckta. Dom var lite små och lustiga, visade sig inte särskilt ofta och hade inte alls samma skönhet som Lupinälvorna, tvärtom var tomtarna rätt fula. Men dom var accepterade av skogen och fann ro hos allt som var förbjudet och skrämmande för dom andra. Alla litade på tomtarna, men tomtarna litade aldrig på någon annan än dem själva.
Kanske därför gick han med sånt lugn längs vägen, känslan av att vara trygg på en oerhört osäker plats.
Längs vägen finns en fin parkering med utkik mot den lilla sjön som bäcken flyter ut i. Människorna brukar samlas där för att äta. Ibland hände det att dom är kvar över natten och stängde in sig i en trekantig bunger som var format som ett lönnträds löv, fast med kanterna mot marken.
Han funderade ofta på vad människorna gjorde där inne under natten. Kunde inte i all världens värld förstå varför man ville vara instängd med flera stycken. Ibland hade han sett så mycket som sex människor krypa ur samma hål på morgonen när diset försvunnit. Senare på dagen hade han smugit dit för att se om dom hade grävt under trekanten. För vad gjorde dom där annars.
Han promenerar ner mot sjön vid parkeringen och ser ett glimmande föremål vid strandkantens början. Vad har dom skräpat ner med nu hinner han tänka innan det glimmande föremålet blir allt tydligare för honom. Nu ser han vad det är. En glaskristall.





Fri vers av miominmaj
Läst 168 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-09-21 20:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

miominmaj
miominmaj