Jag har talat något litet om saken förut, tesen alltså,
och nu kommer det sagda, tänkta, skrivna i 'repris',
bara med andra ord säkert. En del teser testar jag om
och om igen, för att få 'svar på frågan', är tanken

'med sanningen överrensstämmande'. Det verkade
vara en tanke som stämde, kan ju ha stämt just då,
i det landet, den staden, på den gatan, i den skolan,
i det 'skiktet' som frågan prövades. Tesen eller känslan

av att 'så kan det vara', att det inte bara kan vara så,
utan att det är 'sant' till ungefär 99%. Tesen ifråga
för dagen kan vara exempelvis, vad kommer att fungera
och vad kommer inte att göra det. Om jag har en tro

(övertygelse) och jag då tror att 'svaret' är beroende
hur jag undrar. De faktorer som inte verkar spela stor
roll, är om jag provar tesen på människor av kön, språk,
etnicitet, ålder och liknande förhållanden. Tesen är

alltså om en människa fungerar enligt 'modellen' att
den personen, liksom de flesta andra personer, skulle
reagera och tala på samma sätt eller i vilket fall snarlikt
och därför passande in i 'modellen'. Hänsyn tas förstås

till människor som faller 'utanför ramen', vilka är hjärn-
döda, avlidna, förståndshandikappade, barn under tio år
samt döva, lomhörda, ej talar språket och så vidare
i samma stil. De vilka automatiskt utgör undantagen.

Kommer jag att 'självklart', få svar på min fråga om jag
kommer med en vanlig fråga och samtidigt framstår som
en 'mindre vetande'? På undran om jag skulle bry mig
om vad andra tyckte, just där och då, så gör jag inte det.

På det viset tror jag mig om att vara 'härdad, immun'
och liknande. Kallar någon mig 'idiot', så svarar jag förstås
ett artigt 'Andersson, angenämt' och kommer därpå
tillmälet 'dåre', svarar jag förstås 'Berggren, angenämt'.

Varpå den andra personen kanske reagerar med repliken
'Men du kan väl int bara byta namn plötsligt?' Varpå jag
svarar ett 'Varför inte, det gjorde ju du'. Tanken bakom
känslan och tron jag har, är om jag skulle fråga och om

svaret då blir eller uteblir. Tron och erfarenheten säger
att det har betydelse. Jag har provat åtskilliga gånger,
utan att berätta om att jag har en idé om hur det kommer
att bli. Märkligt nog uppvisar 'statistiken', att det

'bara verkar vara så'. Därför att människor brukar fungera
'enligt modellen', tesen. Människor har en tendens att följa,
som per reflex, ett socialt och psykologiskt mönster. De
'rår inte för det' och 'det är inte fel' att råka gå att manipulera.

Det är en tro som är praktiserad lika länge som 'vi' haft
ett språk eller i alla fall det gick att kommunicera någor-
lunda begripligt med varandra. Att manipulera någon är
inte alltid att se som 'ett brott', 'fusk' eller 'bedrägligt

beteende' vilket bör medföra straff'. Prova gärna själv.
Du kan inte ens gå förbi en öppen dörr utan att bli
påverkad av upplevelsen. Är den stängd eller bara står
på glänt, blir ditt beteende förstås genast ett annat.

Kanske är du (ens) inte medveten om saken, och om
någon skulle påstå att det 'angick dig', skulle du kanske
betrakta saken som 'skitprat'. Tanken prövas av andra
människor, om och om igen, att det spelar roll hur du

reagerar, agerar, pratar, gestikulerar och så vidare.
Du kanske bär blå klädsel ena dagen och så en eller
flera färger nästa dag. När och om du byter, påverkar
andra du möter. Vem manipulerar då vem? Troligen

båda, mer eller mindre medvetet kommer du och
andra att ha 'avsikter' med hur de bemöter andra,
alldeles oavsett 'det är meningen, eller inte'. Exempel.
Jag möter någon på en gata i Stockholm, Paris eller

London. Om jag pratar med människan ifråga och
det blir ett samtal, inträffar nog följande. Jag inleder.
- Klockan är kvart över två på eftermiddagen!
(Ett för mig och andra ett troligen ganska missvisande

påstående. Ett sådant påstående måste korrigeras,
'idioten' måste få veta att påståendet är just 'fel'.)
- Nej, det är fel. Den är närmare fyra på eftermiddagen.
Hade jag istället frågat vad klockan är, hade jag bara

kanske fått ett svar, korrekt eller inte. Egentligen
spelar det mindre roll. Huvudsaken är ju om jag påstår
något, så sker något med människan jag talar med.
Förutsättningen är förstås att det är ett påstående

som får ett svar. Annars kan ju 'vad som helst hända'.
Saken är den att jag provat 'vanliga människor', lediga
som ej lediga, exempelvis läkare, lärare, poliser,
militärer, människor på väg någonstans och andra

som verkar ha tagit en paus. Så fort jag 'spelar rollen'
så fungerar tesen. Om jag går fram till en parkeringsvakt
eller sitter i stolen hos tandläkaren och 'provar tesen',
så blir svaret antingen likadant eller snarlikt. Om jag

påstår något urbota dumt, så kommer den andra
personen känna sig mera betydelsefull, om den
'rättar idioten'... Så det är därför...? Om det jag påstår
råkar vara en sanning, så är det extra retfullt för den

som har en auktoritet att försvara, tandläkare, läkare,
polis, vakt, 'i tjänsten varande fungerande', den som
har en sorts 'tänkt jour dygnet runt' och liknande.
Även om personen ifråga måste 'ljuga för att få rätt'

så kommer den att göra det, men det spelar ingen
roll, behov av att 'tillrättavisa idioten' som behöver
'veta sin plats', är en sorts 'override' allt 'motstånd'.
Ja, alla människor går att manipulera och en del av

oss gör det med tydlig avsikt och andra med otydlig.
Det fungerar sorgligt nog i de flesta fall. Den gång det
inte fungerar, är troligen den gång jag råkat prata med
någon som själv är fullt medveten om tesens existens.

(Nä, nä, det där tror jag inte på, det måste bara vara bluff...)