jag är ensam
i ett ensligt rum utan möblemang

och i detta
tomhetens rum — knackar en dröm
på dörren

och en syn
jag siar —
och jag ser

någonting födas ur
ingenting

alla dessa glimmande kryptiska guldtrådar,
dessa dimmiga ledtrådar
till diverse farleder

blir till en väg att välja

likt stjärnor som tänds i universums vacuum,
i dess ensamhet

temporära stjärnor som botemedel mot
ensamhet &
drömlöshet &
meningslöshet

dessa onåbara ljuskristaller på himlens svarta tapet,
föga hanterbara för mina händer

titta men inte röra

dessa stjärnor är inte mina
att sikta mot

för jag söker något nåbart

så
det svarta hålet i mitt bröst,
med virvlande vindar av tankar,
födde stjärnan

min vägstjärna

ett drömljus sprungen ur
ursprungskällan
av gömd inspiration

av omedveten desperation —
bort från det branta slukhålet av depression

vägstjärnan kliar nu i mitt bröst —
för den är sann

så
jag fäster mina ögons blick i ögonblicket,
fixerar stjärnan till en fix idé

och placerar den i en nåbar rymd —
mitt nåbara hjärta

att sikta mot