Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Rösten

Rösten

En ensam tår den som vandrade ner för din svidande kind. Ett förödande brott hade begåtts. Personen du älskade mest av allt. Han som var din trygghet i världen. Det var ju du och han mot världen. I alla fall var det så en gång i tiden. Ni var kära, lyckliga och helt underbart galna. Det fanns inga hinder och ni antog alla utmaningar som livet kunde uppbringa. Ni planerade livet och ni levde i nuet. Det fanns inga gränser för eran kärlek.

Föraktet lyste nu i hans hårda ögon Hatet fick dig att ta ett ofrivilligt steg bakåt. Han skrattade skadeglatt. Han hade vunnit och visste det. Han hade klivit över gränsen tidigare. Men du hade förlåtit honom igen och igen. Men han hade aldrig varit fysisk förut. Han visste att du var hans nu och för alltid. Han hade fått dig precis dit han ville. Du var kuvad, du var knäckt, du var allt han hela tiden velat ha.

En rädd liten krake som skulle lyda hans minsta vink. Ditt liv var över. Din roll var klar. Manuset hade skrivits om med för alltid honom i segrarens roll. Men nånstans djupt inom dig något nytt började ske. En känsla så svag och en röst inom dig som så sakta tog över. Orden som sades var tydliga och klara. De flödade av silver och djupaste purpur.

Flytta dig och jag ordnar det här, du behöver aldrig mer vara rädd. Ett enkelt ja och situationen är löst. Skräcken som slog till var ögonblicklig. Nej nej nej nej. Inte det här. Det skulle ju inte bli så här igen. Läkaren hade lovat. Medicinen skulle funka och hade funkat så så länge. Men nej jag vill inte, jag orkar inte...

Men orden var lockande, så lockande. Så svåra att motstå. Känslan av att ge upp. Att flytta på sig. Att låta den starka ta över. Det var allt för frestande. Och vem vet det kanske bara är en röst den här gången.




Prosa (Kortnovell) av Eether
Läst 162 gånger
Publicerad 2021-09-22 21:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Eether