Jag sitter fast i min omgivnings godtyckliga och blinda likgiltighet tänker den 11-årige pojken och kurar ihop sig i fosterställning i garderobens lindrande mörker.
Hans pappa tog livet av sig för ett halvår sedan. Familjens stenhårt uppsluppet glada atmosfär på den jävla julaftonen och sätter på sig sin mask. Om tio år är han schizofrent psykotisk och julsångernas eufori skär ända in i märgen. Han mår så jävla konstigt. Styvpappan är en uppblåst arrogant medelmåtta och mamma en total främling.
Pojkens geniala strategi är att sakta och säkert utplåna sig själv och att bli någon helt annan
i en underbar känsla av säkerhet och oberoende. Livet är en härlig klang- och jubel-föreställning, och ångesten och rädslan kan man smidigt bara svälja ned och förtränga.
Mamma och styvpappa mår så himla bra vilket känns tryggt och skönt. Pojkens hat mot sin jävla falmilj är monumentalt men han älskar dem alla också. Pojkens inre och yttre hänger inte alls samman och om tio år är han schizofrent psykotisk. Glad och omtyckt är den starka och perfekta människan. Styvpappans mobbing är utstuderad och metodisk.
Pojken och hans kamrater skrattar åt alla sjuka skämt. Inom honom råder ett surrealistiskt kaos men nästan alla i hans omgivning är så snälla och sympatiska. Livet är så himla härligt intalar han sig. Min mamma är en fantastisk människa men varför har jag ständigt en klump i magen och i halsen? Sudda sudda sudda sudda bort din sura min, sudda sudda sudda sudda bort din sura min, munnen har du fått för den ska skratta, så sudda sudda bort din sura min. Om tio år är pojken schizofrent psykotisk.
Om tjugo år blir styvpappan mördad på en fest i Laxå. Att livet kan vara så extremt grymt förstår inte pojken. Han undrar vad han har gjort för att förtjäna detta omänskliga helvete.