Den är där dagligen.
Gömmer sig bakom
fula teckningar,
fåniga sånger,
under söndertuggade
legobitar.
Den rör sig likt
stolarna som dras
mot golvet.
Den syns genom sammanbitna
leenden.
Den skapar avtryck likt blåmärken
och bitmärken på vår hud.
Den gör sig ständigt påmind
bakom våra skadade trumhinnor.
Beter sig lika lömsk
som en äcklig droppsmitta
från deras munnar.
Tabun om hur slitit
och vidrigt det kan vara.
Tabun om att sympatin
minskar.
Tabun om att många
lider i tysthet.