det var så poeten sa

nog känns det så ibland

när sorgen kommer över mig

när jag ser allting i svart

det totala sveket

hur hade jag kunnat vara så blind?

vi som var så lyckliga

var jag inte mera värd?

tre jättegoa barn

betydde de ingenting? 

så lätt för dig ta steget

inte bara en gång

tillfället gör tjuven

hon stal din kärlek

kände också mig

dubbelt bedragen 

ert äventyr gav frukt

undrar så vad blev av barnet

du förnekade allt naturligtvis

fast du blev ställd mot väggen

kärlek är för mig en illusion

dock för barnen kärlek jag känner

de är mitt allt, mitt liv

deras kärlek trofast

trots allt jag stannade

men självkänslan knäckt

att bygga den åter upp

har tagit stor del av livet

men aldrig mer jag tror

trots du på alla sätt bedyrar

din "kärlek" i ord och handling

men vi kan ju vara vänner

som då och då är mera vänner