Lennart har ju släktingar och en del av dem lever fortfarande. En del av dem gör det inte och det har sin naturliga förklaring. De levde under 'sin levnad', som de vilka levde på 1700-talet och så. Han kommer själv någonstans ifrån, eftersom han finns och då måste ju även de som kom före honom ha funnits. Eftersom han har eller haft föräldrar och deras i sin tur föräldrar, så 'oroar' han sig för dem. Har han syskon så känner han för dem och har syskonen barn så tänker han på dem, har han vänner och bekanta så tänker han på dem. Fullt naturligt är det och en smula märkligt vore det ju annars. Bara att även om han tänker på dem, lämnar han över åt dem att bry sig om sig själva. Mest om de bad honom att 'bry sig litet mera', genom att lägga sig i och hjälpa dem, skulle han ha en mer aktiv anledning att kunna göra just det. Han bryr sig alltså, bara med den skillnaden att 'det ofta inte märks'. Att han skulle kunna låta bli att bry sig, är inte möjligt i hans egen värld. Han tänker på dem, vare sig han vill eller inte. Det är ett lika ofrånkomligt faktum som behovet av att leva, äta, dricka, sova, arbeta. Det 'bara är' och det är ofrånkomligt, men han visar det inte, han lägger sig inte i, han 'låter dem' sköta sig själv i sina egna liv. Så hans möjliga oro, bara finns där och det finns egentligen ingenting han kan göra för att den skulle minska eller försvinna. Olika människor har någon sorts känslor för egna släktingar och sina egna vänner. Det finns alla sorters konstellationer och de är som en båge, där det i ena änden har positiva 'vibrationer' och sedan finns där en 'mitt' och så i andra änden finns där negativa 'vibrationer'. För Lennart väger det över hela skalan, men mest pendlar det mellan positiva sidan och mitten, bara någon gång ibland råkar pendeln väga över, göra små snedsprång över till det negativa. Litet beroende på vad som utspelar sig i tillvaron. Hur det tar sig ut förstår du kanske själv, det är inte helt enkelt att som förklara, bara att det för Lennarts egen skull handlar om en sällan förekommande och även korta besök i 'negativa zonen'. Någon gång ibland händer det att han får veta att han får höra 'saker' som skulle kunna få honom att 'behöva agera'. Men ofta nog är det bara 'nyheter från verkligheten', snarare än behov av han eget engagemang. Han är solo och har inga barn heller, vad han vet om själv i vilket fall. Då och då har det trots allt varit 'överhängande' att han känt sig tvungen att 'gripa in' och engagera sig, litet i gränslandet mellan riktigt och bara nära nog riktigt. Men han känner sig ändå som att 'ha jour', ungefär ändå sedan han själv blev vuxen rent juridiskt sett. Som sagt, det är inte ett möjligt val, det är något som bara existerar och att som 'leva med'. Han mest bara 'finns' och känslan och att bry sig, 'bara finns'. Lennart själv pendlar nog mellan 'på' och 'ej på'.