Nu är de slut igen
- orden.
De räcker aldrig till.
Jag har fåror på mitt skinn.
År som brännmärkt mig.
Jag har whiskey innanför rocken och föraktar skåningarna som tar upp hela hotellfoajen, med överklasshår och kortet viftat i baren.
De har samlats här för att fira en gammal släktings födelsedag. De har blonda ungar med sig som de skäller på. Sedan får farmor gå och lägga dem. Mannen med back-slick håret bjuder laget runt på ännu en gul drink.
De är borta.
Bokstäverna.
Jag låtsas mig normal och skrattar med servitrisen. Det bor en uppgivenhet här som ingen orkar bära.
Det fanns ändå dagar jag ville dansa. Det fanns neonglans över din hud. Stjärnfall över min hand i din.
Dagar då jag var ung och hungrig.
Dagar då jag tuggade city och vrålade mig vacker i basgångar på klubbar. Då jag fortfarande kunde gråta och saker betydde något och det gjorde ont att leva och jag alltid tänkte på att dö.
Att döden ändå var en möjlig utväg runt den tionde varje månad när pengarna var slut men jag ändå var skir och skön i en förort i Stockholm.
Nu är det borta.
Investerat i en bostadsrätt
placerat i pensionsfond som äter sig långsamt närmare
jag kan äta hela månaden och har återvinningsbara påsar när jag handlar.
Jag längtar inte längre efter att dö -
jag tänker på att leva.
De är vaggade till ro
- drömmarna som aldrig slog in.
Som fanns där mellan Gröna Hissen och laddet
mellan Gino och Cafeèt.
i taxin hem på någons arm
i bakfylleångesten och pizzan på söndagen.
Då kunde jag sträcka armen och nå den
- framtiden.
Som jag skulle till
och som jag flydde.
Poesin som dunkade i mina vener och liksom fyllde ut min kropp
gjorde mina läppar röda och min kropp rastlös och varm.

De är borta nu
- orden
som jag slog till meningar, förgivet
som om det vore ingenting att leva sitt liv.
Som om det vore ingenting.

Epilog.