Här finner jag något —
men det tycks tyna bort,
när jag prövar att vidröra det
en liten linje,
en hemlig känslogräns av
där är jag och
här är du
vart jag slutar och
vart du börjar
En punkt —
som skiljer våra meningar åt
jag vill ju vara egen — solitär —
egenkär i en kärna av eremittillstånd —
där jag får mitt
vatten i solid form
dock ensamheten —
blir en frossa i ett fängelse.
och jag stelnar i det
hagelmättade moln som
dunkar i alla nervändar
men
när mitt isblock
rör vid dig
smälter våra frostbitna ögon samman
och min hjärtefrost töar
och vi möts i glaciärens avrinningsdelta
för här
där något tycks uppstå —
på den tunna hudbarriärens rand,
flödar isvattnet in i det ordlösa och
dina fingrar dunsar ner som kalla
vattendroppar på min hud
och jag fylls av en doft eller en känsla —
ett flöde från förr
och jag frågar mig
vad kärlek är
ett omedvetet, dimmigt möte
av medvetanden
tvetydigt vad vattnet består av,
denna kraft som binder samman
oss
kanske det är så
att kärleksflödet står över naturvetenskapens lagar
där evolutionen står som en elak fader
och skriker
att det är en biologisk tickande klocka,
som håller på att detonera
jag är förvirrad,
och
ett tankemoln skuggar över
alla likriktade ljusstrimmor
och en känsla av robotkropp ömsom organiskt skal
trär sina polära trosuppfattningar
och drar mig åt varsitt håll
delad i sanning.
åttatusen åskmoln
som vill lista ut
slå ner sina blixtar
i diverse svar
men kvar är ändå
en känsla —