Hon sitter och tänker
med ögon som av tårar blänker
tankar på barndomens ränker
som nu sakta henne till botten sänker

Vad är meningen med detta
var är hjälpen som kan lätta
varför var hon tvungen att efter honom sig rätta
varför kunde hon inte hemligheterna berätta

Hon önskar sig barndomen i retur
leva om den utan någon mur
en del har liksom henne bara otur
att ens pappa ibland var ett odjur

Aldrig älskad bara hatad
aldrig omtyckt alltid ratad
hon är så trött av att vara söndertjatad
med detta förakt matad

Det som återstår att tänka på
är de ljusa stunderna små
det som det lilla barnet inom nu kan få
om hon sig själv kan nå