Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

OKTOBER I GLÄDJENS MINNE.

EN VANDRING BLAND MINNETS STENAR.

Såg en bild av en Runsten som i sekler berättat om och ärade en man för hans gärningar. Han levde och verkade granne med mig. Bodde också han i närheten av Mälarens vatten. Det som förde hans farkost långt bort till främmande länder.

Vi minns hans rykte och gärningar med ristad sten som står där han brukade jorden och avlade sina barn.
Så konstigt det är att i hjärnans vindlingar kan skapas minnets spår av flyende tankar.


Detta präglar nu mitt minne, bilden av min farfar.

Han vars grav och minnessten står på den jord och på den åker. Där han under sitt liv hävdat marken för sitt uppehälle och sin äring.

Vem minns denna förflutna passus i tiden. Är det för att vi tror att det är ointressant för någon okänd.
Vi är knapphändiga med att förmedla information till vår framtid.

Dett är ett budskap för att veta, här vilar stoftet av någon som var delaktig i framtidens skapande.
Vi tillåter därmed någon okänd att få veta vem vi ärar med denna minnessten.
Res därför en sten som minne, med ett budskap för framtiden skall veta, vad som denna man, kvinna kan ha fört vidare till eftervärlden.

Minnets spår är oförutsägbara och kan ibland förmedlas som fragment lösryckta ur sin verklighet.

Jag kan ibland tänka på den främmande gravplats som jag besökte förra seklet, gick bland dessa enkla stenar med samma år och datum för dödens besök.
Ingen förklaring, inget svar på den outtalade frågan, som förblv ett varför? I flera rader med minnen av en okänd död. Okänd förblev döden för den tillfällige besökaren.

Letade mig envist vidare bland minnesstenar och närmade mig nutiden för att försöka hitta det jag sökte.

Två ensamma namn, med årtalet och datum när livet uppstod och utslocknade vid samma ögonblick.
Där låg de bröderna. Anonymt låg stenen bland de andra anonyma.

De kommer att förblir mitt minne och arv till eftervärlden, en olycklig händelse i ett främmande land.

När jag hade åkt kan ingen annan besvara den frågan, varför blev dessa två små kvar, dessa identitetslösa gossar bland främlingar.
Bo och Carl, som livet ej gav någon framtid.

Tiden som förflyter i minnet är därför en dåtid eller är den alltid den nutid som besökar upplever som realtid.


När nu sommarvärmen hade kommit i en nutid och jag hade börjat använda min cykel. Tog jag ofta en liten omväg in genom skogen, för att ibland stanna vid en gammal rest sten, fullskriven är den med svårlästa runor.
Jag försöker se och läsa vad den har att berätta, men mest är det mina egna tankar den ger som svar.
Detta sker ganska ofta när man nått till ålderns höst och ensamheten börjar göra sig påmind.

Tankarna flyger obehindrat i denna sommardoftande skog. Där jag alltid älskar att fördriva min fritid.
Här kan närvaron av tankar kring alla minnen bland dessa resta stenar i vår Runstenstäta byggd, vara ett bra fritidsnöje.

Orsaken till det ökade intresset kan vara flera.
Rent naturligt är att åldern är ett av dem.

Då uppstår det gärna tankar om det existentiella.

Ofta rör sig tanken kring frågan, vad är det enda avtrycket, man tror sig har skapat för sin avkomma.
Förblir det kanske endast avtrycket av sin egen död?
Man får beakta att minnet av den döde måste kunna leva synligt för evigt, men minnet av den levande kan bara finnas i nuet.

Vad lever människan för, om inte för sin tid i livets nutid och det är då man skapar det som skall bli ett minne i efterlivet.
Man vill gärna bli ihågkommen för vad man gjorde och vad man skapade av sin förmåga, detta gäller troligen för alla människor.
Kanske gärna ett minne av något, som är mera än minnet av den eviga sjukdomen.

Den som alltid överskuggar och förblir det bestående ickegörandet av ett evigt liv.


Asklundars anonymitet.
Stående vid stenen i den forntida begravningsplatsen, läser jag buskapet...
Gunlög reste stenen efter...
Anonymitet var även forntidens fasa.

Det var bara trälar och hundar som blev strödda minneslösa vid gravhögarna.

Minnet kan bli endast ett minnet av det som kallas död i förtida uttag, ett evidt straff kunde man kalla det. Dömd till anonymitet för evigt.
Kanske borde jag resa en sten även här, på den plats där jag levt. Ett minne av min ätt som blev kvar i främmande land.

Tänker trösterikt ändå, att med min sjukdoms mångfacetterade namn, kanske någon minns vem jag var.

Kanske att någon ända skall komma ihåg, vem jag var, då en gång i det förflutna. När livet var levande i sol och glädje.

Tänd ett ljus och minns mig medan jag ännu är och inte bara vid det slocknade ljusets låga.

Möt mig gärna i min verklighet i nuet.

Ett nytt år väntar mig.
Även efter höstens Allhelgonatid.
Solljus och glädje ger hopp.
Carpe Diem.

© Bosse 2 oktober 2021.




Prosa (Kortnovell) av Bossepoet från Österbotten
Läst 109 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2021-10-02 19:01



Bookmark and Share


  Solstrale VIP
Ja nog ristar minnet sin prosadikt både i dig och för oss med runstenen magnifika inskriptioner, närvaro ex andra mindre högborna runor kan ses på dåtidens gamla "skithusplank" längs riksväg vid rastplatser, där livsdeviser trängs med anomalier och andra exkrement... Men ack är det inte värdefullt att vandra i skog och mark där ens anfäder vandrat just som du!

En god härlig seklisk vs cyklisk promenad, blir det mån tro en runa från dig med... "Det kallas ju döds-runa" inte för inte... En sten kanske du finner lämplig i din skog?
2021-10-07

  Eva Langrath VIP
En text som berör mig på djupet.
2021-10-06

    Sefarge VIP
Ett slags myllrande livs-novell
Delgivet i miniformat?
Utan rötter i det förflutna
Ingen näring till kommande
Framtiders uppspruckna löv. ..?

2021-10-02
  > Nästa text
< Föregående

Bossepoet från Österbotten
Bossepoet från Österbotten