Den jublande godtyckliga optimismens eufori.
Det tvångsmässiga svekets känsla av befrielse och underbar njutning. Det uruselt dåliga samvetets vrede och hat gentemot den som står upp för sanningen. De gediget ruttna människornas förakt gentemot mot den som beter sig annorlunda och den som är svag.
Det aggressions- och konflukthämmade samhället som plötsligt fullständigt oförklarligt exploderar i mobbing och dödligt våld.
Psyksjukdomen ligger som ett dis över staden och det finns ingenting som förvånar mig längre för jag vet hur människor fungerar.
Om jag träffar på en frisk, god och shysst människa så blir jag lite förvånad och väldigt glad. Det stora flertalet människors rädsla är monumental och egot sitter tryggt på välfärdsamhällets tron och mitt hat blixtrar
till och förvandlas till en lugn förvissning om att jag alltid på sätt och vis kommer att vara en ensam människa.