De rytmiska fransarna sliter över ansiktshuden,
förnedrande tysta tårar som faller mjukt
och därtill hårt uttalade ord tar bort all glädje;
min trasiga ande markerad av syndens spår.

Förnedringen som vred min egoistiska stolthet
mot mig själv och ledde till mitt fall från nåd.
Mina ögon vågar inte längre se hennes ansikte
och fortfarande finns min kärlek kvar, men förnekas.

Hennes naglar brinner, jag känner varje bedövande stick,
hennes ord plågar mig, drar genom mitt ömmande sinne,
när jag underkastad henne ej avvisar hennes behov.
Utan gensvar är jag ensam kvar och känner mig överkörd.

Mitt hjärta nöjer sig trots det med att gå den extra milen,
att veta att min kärlek i smärta dock bär skönhetens sår.