Tiden står alltid still när Rolling Stones lirar ”The last time”
och Beatles sin ”Yesterday”. Men för gårdagen står väl
ständigt tiden still? Den har ju synbarligen upphört att
existera. Likväl erfordras uppoffring av energi i form av
tid för att kunna erinra passerade milstolpar, havsverk och
annat som väller in från minnesoceanen. Ehuru jag
försöker gå mot nuets strömningar blir det mesta till
drivved som spolas ut. Till att hålla minnet vid liv åtgår tid.
Därtill måste läggas energi för att ge hågkomsten dem
rätta koloriten så den står sig länge. Att tanken rostar
och minnet sviker vill väl ingen?


Dubito, ergo cogito, ergo sum flöt det upp ur Descartes
stämorgan. När jag i detta nu betraktar termen Panta rei
tänker jag, tvivlar jag, och finns således till.
Alla hågkomster och annat flyter och vi kan inte stiga ner
i samma vatten två gånger eftersom betingelserna hela
tiden förskjuts och förändras, framhärdade Herakleitos.


Minnet kan anta annan form än det ursprungligen hade.
Om det de facto är på det viset att tiden vi ödslar på att
klamra oss fast vid vissa ögonblick av liv innebär
en förändring av läget, kommer vi bara i närheten,
och inte rakt på, det vi först tänkt oss. Minnesbankarna
kan slamma igen och årens avlagringar kan synas
otydliga. men då är vi där med pensel putsmedel och
eroderandet och det ständiga flödet reduceras. I varje fall
blir inte hågkomsten en enda utslätande rörelse utan
nyanserna skapar igenkännbara krusningar på den
mest intetsägande yta. Och det räcker ofta.


Med raska steg närmar sig kvintessensen ur, kruxet kring,
tanken på hågkomst som ett igenkännbart flytetyg.
Önskar tanken flyta motströms, medströms eller dröja
kvar? Finns en överhängande risk att vi tenderar
att söka oss bakåt till tidigare referenspunkt där erinrandet
strömmar till och känslorna svallar medan tidvattnet stiger.
Lättare att flyta medströms mot morgondagens utlopp?
Nja, framtiden är mer av ett ett reningsverk för dagens spill.


Vi spiller tid och därmed energi för vår medverkan i ett
parallellt då, nu och ett eventuellt kommande.
Överallt vill vi vara. Ingenstans finns vi.