När kontorslandskapet blev på modet såg jag det mest som ag,s besparingsiver alt ags vilja att hänga med i svängarna.
Men först skall jag kanske skriva lite om förkortningen ag Den skall utläsas som ArbetsGivaren. Det är lätt att bli hemmablind om man som jag arbetat länge inom samma organisation. Jag har varit vid Af 30 år. Puh. Jag har sett trender komma och chefer växa sig övermodiga för att sedan bli förflyttade eller rent ut få sparken. Ett tag skall man arbeta i team och grupptillvänt andra tider är det den ensamme handläggaren som skall göra nästan allt. Ett tag skall du arbeta MPA (med personligt ansvar)andra tider skall du arbeta som internkonsult det vill säga UPA utan personligt ansvar. I stort sett är detta dim-och rökridåer. Men till min förvåning fungerade det ändå ganska bra vilket mest beror på att de som inte gör karriär är de som har ett för litet kontaktnät för att få några större och övergripande
vyer på verksamheten. Att trava på i samma invanda och inrutade spår är en blivande karriärs kyrkogård
Men nu läste jag lite om kontorslandskap och förstod att fenomenet var länge utsatt granskning från arkitekter och tekniker med vällovliga avsikter att göra världen till en bättre plats att arbeta och verka i. Men som vanligt hade de en helikoptervy över sin verksamhet Jag tror det hade varit bättre om någon läst Birger Norman (?)i dennes korta reflexion "Insikt är en utsikt från botten". Enligt mig blir perspektiven mer rättvisande då. Jag har även sett en kul teckning som belyser de existentiella bekymren härvidlag. DET så kallade hybridkontoret lär vara på G.