(Text skrivs i mobil ordning)




Kroppen efter den döde rånaren befanns vara i åldern kring tjugofem år.
Adrian föreställde sig rånarens möte med en fjortonårig flicka.
Hon som burit på ett bred och svart fodral av läder och hur han måste ha bett om att ge honom datorn eller surfplattan i det.
Då hon öppnat väskan och han inte kunnat se den innehålla någonting som påminde om elektronik, utan bara ett skissblock, ett litet genomskinligt skrin med pennor.

Flickan måste ha, inte utan en viss stolthet, ha visat honom skisser av hundar, fåglar och hus.
Sedan måste han ha känt kniven, med långt, smalt och kallt stål tränga in i magen och ända in till ryggen.

Han skulle där och då plötsligt ha tappat intresset för elektronik och ha segnat ned till marken som för att vila sig en stund.
Flickan tyckte nog synd om honom för hon lämnade kvar en teckning, sedan hon långsamt avlägsnat kniven ur hans kropp och torkat av den på hans kläder, sedan i lugnt majestät flanerat från platsen.
Detta var kanske och kanske inte första försöket i ordningen.

Det insåg Adrian att han inte gärna kunde lista sig till, han visste ännu inte om det skulle bli fler händelser lika denna.
Adrian såg händelsen som framför sig, som att föreställa sig det skeendet.
Offret hade nog aldrig sett kniven, bara känt den.
Det hade troligen gått litet för fort för att kunna som smärta alls. men benen bar plötsligt inte längre.
Likt en drunknande hade ha sett sig om efter en räddningsplanka, men allt hans ögon kunde ha uppfattat var en ung flickas iver.
Över att kunna få visa sina teckningar utförda i blyerts.
Hon verkade då barnslig, inte alls i varande uppsåt, grym eller som skadeglad.

Hon verkade veta en del om anatomi och avledande av uppmärksamhet om sin egen ålder eller så var hon en naturbegåvning på området.
Hon hade visst talat om sina unga år som i förbigående.

Adrian såg framför sig hur överlevande, men för livet förlamade gärningsmän beskrivit sina möten med flickan.
Berättelserna skiljde sig en smula åt, som bara naturligt då var.
Gemensamt för dem var tidpunkten, fodralet, skissblocket, den avspända atmosfären, känslan av oskuld samt överraskning av att känna kniven under väskan, dold för ögon att se.

Offren brukade överleva men en rånare hade chockats så svårt att han låg i koma sedan något år eller så.
Ingen hade dött, inte som en effekt av det mötet med ödet i vilket fall.
Hon hade talat om den som i förbigående, hur någon som sett henne teckna, hade setts tala med henne, om möjlig talang.