Hjärnans mönster,

utav en förgiftad labyrint.

Utan öppning, utan fönster,

här kan tankar lätt slå slint.

Jag vandrar mig vilse —

Törnhäckarna har vuxit sig höga,

okända skuggor jagar mig.

Benen som i mardrömmar,
så tröga

jag vet att de är ute efter dig.

Hjärtat är skrumpet och blint,

anklagelserna faller
som pöbelns yxa.

Jag ser två små blåklint,

två havsblåa blommor,
och gylf öppen på byxa.

Nu är allt jag har

sargad psykologi.

Nu är allt jag vet

sorglig dramaturgi.

Lögn och sanning
går bakom moln,

gör sin parningsritual
och blir ett.

Förlust av inre systerskap —
så här försöker
jag tala
för
mitt liv

utspela en tidslinje
av människoakt.

förvirrad — förvriden —
helt för mycket.