...men var återfinns sjö 'Näs Epa'?
Den och många andra frågor stundom genom ett huvud så flyter, blir till ett lördagens eller söndagens bry, då en kopplar av från en vardagens vanliga sysslolöshet då en själv går på utan arbete eller som det kallas i 'nyheterna', en sysselsättning. Ungefär som om en fick betalt för att dunka huvudet i väggen, ta en rövare genom att köpa en lott i en tobix eller bara som slå dank inne på Kvarnen en sådan där fredag då gänget från arbetsplatsen samlades och fördrev tiden med att kasta dart, eller ur sig skilda repliker genom sorlet samt mellan klunkar av något drickbart i urvalet placerat i en uppsättning olika glas. Om det var bara några timmar sedan eller några decennier, spelar det så stor roll? Det påminner ibland om ett djur av något slag en höll eller rastade som liten, en kärleks människa en trasslat in sig med, saker och händelser som kommit och gått. Litet som en roman är livet, något påminnande om en nu något avslagen bok. Ungefär som 'Missnöjets vinter' av John Steinbeck, den där deckaren av P. D. James. Frågor utan några direkta svar samlas då i ens eget huvud eller ställs på sin spets av en Britt-Marie, Sara, Erik eller Tomas, i den då kvardröjande röken av dagar som kommit och kanske mera gått. Vad gör en då av sin dag, kan en bekant eller granne fråga en själv plötsligt. Och 'det vanliga' kan en då få för sig att säga. Sova, med eller utan sällskap. Vakna, stiga upp, äta frukost, eller dricka den om en så vill kalla det. Göra dag, genom viss tvagning samt påtagning av kläder. Kan jag verkligen ha det här idag, nu när jag skall tillbringa dagen mest med diverse tidsfördriv. Som att söka ta plats i mera verkligheten och åtminstone i min egen värld. Jag kan förstås välja att 'gå ned mig', eller att ta saker som de kommer utan att låta mig brytas ned av verklighetens brus. Om det inte brusar brukar det bero på någon sorts tystnad, som en själv inte brytt sig om att fylla. Det där kallas 'Tinnitus' och som fyller ens eget huvud med en sorts silvrigt brus, kanske en kan 'ta kål på', genom att lyssna på radio, se på teve eller slå sig i slang med någon annan livets resenär. Märkligt, hur andra så reagerar på om en själv verkar kunna som ta vara på sig och inte alls verkar som grubblande eller nedslagen, hur attraktiv plötsligt en själv är för andra. Istället för att de verkar som känna en krypande hopplöshet som en sorts smitta om just håglös en själv verkar. Då en istället är bara stillsamt artig mot andra och inte verkar som en levande reklam för ett 'friskt och sunt liv' med någon sorts som överdrivet tal om att se saker på ett positivt sätt i överkant. Det är sådan skillnad på hur annan kan som föregå med gott exempel och bara som 'låta en se' eller få ta del av, utan att var en sådan hurtbulle som alltid skall dra med en själv i spåret. Stundom verkar inte Sara eller Göran mottagliga för stort annat än att få berätta om en dag i veckan då det där som oväntade hände och det sedan inte kom någon fortsättning på äventyret heller. Hur fortsätter en själv genom att söka bidra med en sorts bara vara, utan just att verka som 'pånyttfödd'. Det är sådana där saker som kan få en att söka balans just egen, i att bara göra det vanliga. Handla, laga mat, bjuda hem en bekant eller städa som 'en tokig' inför det som en själv tänkt skall utgöra startskottet på ens nya liv. Bara att det brukar hålla ungefär en dag, vecka eller månad. Sedan blir det kanske 'det gamla vanliga' igen. Att en själv inte precis 'går ned sig' men inte heller gör upp några stora planer på att enligt en broschyr, resa genom tolv städer på en månad i ett och samma land, exempelvis det egna. Ibland bara händer det ena med det andra som utan egen förskyllan eller i som där sällskap med annan.