Jag var en liten flicka på 3 år första gången det hände ja i alla fall vad jag minns.

Minns ”farbror” på släktkalasen som tvingade mig att sitta i hans knä.

Minns alla som ”skrattade” åt mina försök att ta mig loss.

Han var starkare än mig.

Idag vet jag vad ”det” var och vad han ”gjorde” men då var jag ”bara” liten och rädd och tvungen att ”gilla läget”.

”Minns er som vände er bort” och reflekterar över -”varför”?

”Minns killarnas intresse för mina nyutslagna bröst”.

Jag var 11 år.

Pojkarna var inte äldre men redan präglade(s) i att det var okej att ta för sig.

Mina nej, tårar, skrik och ilska bemöttes av olika pedagogers svar:

-”Men det vet du väl hur pojkarna ÄR!”.

-”Sjåpa dig inte! Det DÄR är inget att bry sig om!”.

-”Nu får DU sluta! Lite får DU allt tåla”!

-”Det vet väl du som ALLA att kärlek börjar med bråk!”

Vi var barn utforskande gränser.Ingen hörsammade mina ej heller noterades det att dom överskreds av andra barn.

Barn som är vuxna nu.

Men jag minns när min kropp blev allmän egendom.

Jag är inte längre ett barn men jag fortsätter att utforska...

Vad är det som hindrar oss från att se och sätta gränser som bär?

Tro-hopp-kärlek

AiA Maria den fria