Som om inte.
Duvans vingslag räknades.
Men ändå flyger.
Den stilla kungsängslilja.
Blyertsgrå vemod och jag känner hennes saknad.
Aldrig mer som tystlåtna eldsflammor.
Mer som ett öppet hav.
Men stunden ändå lila skör.
Den jag trott mig vara.
En blandning av vinterhud och sommarregn.
Varför drömmen porlar ut.
Vet inte jag.
Ju mer kungsörnens löften bevaras.
Ju mer pudersnön glittrar.
Om än bara för dig.
Jag nöjer mig med närheten.
Om än för ett ögonblick.
Då jag somnar i vädurens famn.
Mina egna infällda vingar.
Ett stilla rosenblad smeker än.
När himlen tröstar.
Så även du.
Så även jag.