Eterneller vilar på livets strå.
Som violinistens stråke, en svart diamant.
Klarar mig inte utan närhetens låga.
Fastän flera längtan sedan ännu ett
romantiskt skimmer över bottenlös lagun.
Känner du?
Samma gråtmilda snölandskap.
Du vackraste bergskristall.
Förvandlad till mig själv.
Livet tar sin vändning.
Även då marmor blir till sagor.
Väntar och väntar vid de torkade blommornas bro.
Vad gör väl en dröm vandrandes över månskenets dagg.
Närhelst nattens hav i samhörighet med morgonens sjö
bildar ett kalkbrott, vi ser in i varandras ögon.
Där dubbelregnbågen skymtas.
En målning av galaxens skönhet, med svepande penseldrag. Då ensamheten inte längre äter upp mig inifrån.
Så mycket mer.
Att älska.