Ett övergivet vrak.
En gång så majestätiskt skepp.
Nu på flykt i sitt inre.
Där inga andra känslor.
Än de som penetrerar bort varje
saknad, varje dröm, varje önskan.
Men vad är de år som osynligt gått förbi.
Havets botten ingen människa ser.
Mytomspunnen historia dess hjärta bevarar.
Vingklippt munkavel får den att inte avslöja
vad den gått igenom.
Skrämd till tystnad råder.
Ett romantiskt skimmer ändå över den vilar.
Med fingertoppskänsla dykarna söker igenom
det skelett som en gång var stommen till det gigantiska
skeppet. Hon känner hur främlingarna stökar och
bökar i hennes kropp. Varje liten detalj känns som en
titthålsoperation.
Men högt hon ingenting säger. Nej tyst så tyst. Hon bär ju fortfarande
munkavel.
Men när ensamheten sänkt sig. Hon blundar och känner
saknaden av sin plundrade kropp.
Den som ingen ser.
Alltså inte finns.
Inser sin egen litenhet.
I en värld.
Där endast eliten räknas.
Hon somnar om.
En evighets sömn.