Klaustrofobiskt tomrum.
Det som inte var nära.
Distans.
Klättrar på gator av skimrande pudersnö.
Inte än.
Hur länge ruvar draken sitt ägg?
Polerar stålgrå verklighet.
Fastän grottans idisslande, samma tystnad
sipprar nerför nervöst klippblock.
Vänder mig mot saknaden. Där känslor inte
längre förlamar.
Stundtals vaggvisan justerar trötthetens intensitet.
I kombination med lyckan den sällsynta vemodigheten
gör entré.
Röda mattans fotspår avslöjar absolut ingenting.
Snarare vidskepligt krossat spegelglas njuter av sin
egen närvaro.
Inte mig emot.
Tidens murgröna redan ebbat ut.
På en strand.
Ingen visste fanns.