Om det skulle gå att konstruera ett sinna i form av ett hus skulle mitt hus ha hundratals rum.
Väggarna skulle inte alltid vara raka, planlösningen mer lik en picassotavla än den genomtänkta arkitektens påfund.

Det skulle finnas stora sektioner där flera rum och vråer rymdes, i olika färger.
En gul, en röd, en blå osv.
Trappor överallt och trånga passager som inte är så självklara.
Det skulle säkert påminna om lustiga huset på tivoli.

I den svarta sektionen skulle det finnas en vrå som dolde sig i det öppna.
Dess ingång alltid öppen men svår att se på grund av de svarta väggarna.
I den vrån skulle väggarna vara beklädda av minnesbilder och dikter om dig och mig, men främst dig. Vrån skulle vara upplyst, det rosa i vrån i totalkontrast mot de svarta väggarna. Det skulle vara en oas av skönhet omgiven av sorg och mörker.
Likt en ros i en mörk grotta djupt under jordytan.

Den vrån fanns inte där tidigare, den blev till. Gröpte ur utrymme åt sig själv i de ogenomträngbara väggarna den nu infinner sig i.
Dess omöjlighet är dess existensberättigande och inget kan erövra den vrån eller kräva att den försvinner.
Den vrån lär nog alltid finnas där och trots att dess ingång må vara dold och svårtillgänglig lär jag nog alltid hitta dit.
Där har jag förevigat något, en känsla, ett ögonblick, min fjällblomma.