vi tänder ljuset över hedarna
i mörkrets tid
så foten inte sjunker ned
i sumpmarkerna
till fots vandrar vi genom solen
gnistorna bär vi i vårt hjärta
men aldrig låter vi endaste
stjäla dropparna vi bär
när en gång vi liknar varandra
som syster och bror
då vänder vi vårt ansikte
mot jorden

sorgligt nog synes kvastfeningen
inte förändras trots 400 miljoner år gått
uråldrig skumögd puckelrygg
ärgad efter Atlantångarens ekolod
ändå likadan