Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Psyk 2

1976 i juli: jag är 11 år gammal och har tittat på Frankenstein monster på TV. När jag ska sova så är jag mörkrädd och paralyserad så jag går upp för att få prata med mamma. Istället för henne så möts jag av en brysk styvpappa som tar mig bryskt i armen och drar mig ut från deras sovrum och säger strängt att jag ska låta honom och min mamma vara ifred, och att jag får skylla mig själv att jag såg på skräckfilmen. Min pappa hade tagit livet av sig drygt två måkonstig nader tidigare och jag hade ingen att prata med om det och hur jag mådde. Jag känner mig konstig och sjösjuk av övergivenhet. Mamma är euforiskt nyförälskad och befinner sig på en annan planet. Jag har så jävla ont i magen och stänger in mig på mitt lilla rum och drar på hårdrock på högsta volym.

31 år senare: det råder en atmosfär av godtycke och svek på psykakuten. Jag är gränspsykotisk och deprimerad så att det riktigt sjunger i hela mitt väsen efter att ha suttit och väntat i 6 timmar på min tur. Doktorn är en stressad invandrare som ställer några korta frågor och sedan lotsas jag upp till avdelning 2 där jag ganska snart förstår att det råder kaos. Alla patienter bara måste ha lugnande och ångestdämpande medicin och den kvinnliga sjuksköterskan är hyperstressad, så flyr in på mitt rum i vilket det är kallt. Jag mår så pass dåligt att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Hela avdelningen är ett skepp hårt ansatt av en storm och jag får några tabletter lugnande som ger mig ännu värre ångest. Från det att det jag blir inlagd så dröjer det tre dygn tills jag får träffa en doktor, och vid det laget så ligger jag och skakar av panikångest. Doktorn ser rädd ut och ordinerar antipsykotisk och antidepressiv medicin. Stormen bedarrar och jag får prata med en bra kvinnlig skötare i medelåldern som heter Åsa. Min bipolära sjukdom som jag inte medveten om att jag lider utav sedan 1984 missar min stressade doktor. Det är den femte inläggningen som det missas. Psykiatrins apparat lider utav alltför många små kortslutningar som för vissa patienter får förödande konsekvenser i det långa loppet. 

1977 i februari: en morgon så struntar jag i skolan och cyklar via stans centrum ned till sjukhusets gamla del, där jag en gång föddes. Jag sitter och tittar på folk och personal och går omkring i korridorerna. Jag känner mig som vanligt konstig i huvud, det känns alldeles tomt inuti och jag är varken glad eller ledsen. Efter lunch så cyklar jag hem och på bron över motorvägen så säger jag:

DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG BLIR VUXEN! DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG BLIR VUXEN! DET KOMMER ATT GÅ DÅLIGT FÖR MIG NÄR JAG BLIR VUXEN!

Jag berättade inte om detta för någon utan stängde som vanligt in mig på mitt lilla rum och drog på hårdrock på högsta volym. Kanske jag redan som barn var synsk för det gick sannerligen dåligt för mig när jag blev vuxen. Varför ska livet vara så omänskligt utstuderat hårt, grymt och orättvist mot så många människor?

 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 98 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-10-15 17:29



Bookmark and Share


    Ohemulen VIP
Alla barn borde ha minst en vuxen att prata med, inte bara när det är besvärligt. Och psykvården måste man nog vara frisk för att klara av idag. Det finns vettig personal men tyvärr alldeles för få.
2021-10-15

    Lena Staaf VIP
Gripande och oändligt sorgligt.
2021-10-15
  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP