En ung mamma lutar sig fram mot sitt treåring och pratar och skrattar med honom hela resan in till Slussen. Som folk gjorde förr. Han skojar och skrattar också, och de två är helt uppmärksamma på varandra.
Vi tar samma hiss och jag säger "Vad gulliga ni var på bussen! Det är så ovanligt att se någon prata med sitt barn, de flesta tittar i sina mobiler." Hon blir glad och tackar och säger "Nej nej, mobilen, det blir när han sover!"

När jag åker hundrasjuttiotvåan genom Huddinge blir det overkligt. Där växte jag upp och traskade på dammiga grusvägar i massor med år. Men ingenting stämmer med minnesbilderna längre.
Jag sträcker lite på mig och försöker se Fullersta konditori. Där gick jag in och sökte jobb efter skolan och det gick bra. Första dagen vek jag tårtkartonger en halv dag. Mitt första jobb.

Fullersta var en sömnig förort med långsamt tempo. Jag blundar och minns.
Taxistationen där brorsan jobbade som ung, och där han satt och skrattade och spelade poker med de andra.
Brandstationen där jag överlämnade en tårta från kondiset till brandmännen; de skulle fira något.
Stationen med postkillarna. En hette Acke och hade ett brett leende. Postisarna kom med kärran för att packa ner paketen från tåget. En gång skjutsade Acke hem mig på flakmoppen, från Stuvsta till Huddinge. Det var tidig morgon och fåglarna kvittrade och hela livet låg utsträckt framför mig.
Så öppnar jag ögonen igen, och ser bara motorväg och fula hus. Jag delar brorsans upprördhet över förändringarna, som han aldrig vande sig vid.
Tidens tand tuggade sönder alltihop.