Skymning och höst.
Det blåste mild, fuktig luft.
Tänk att vi var där igen, efter så lång tid.

Jag vände mig mot Tomas där vi gick.
Han såg frisk ut nu,
men väldigt tunn, grå och trött.
Som ett löv om hösten.

Det hade vänt nu. Han hade bestämt sig.
Jag blev glad över att han var bra, och inte hade ont.

Allt var fridfullt, men skört.
Vinden rufsade till våra hår.

Han log lite åt det,
men var i andra tankar. Han var på väg.

Ensam och lugn gick han i sin egen värld.
Som en skugga, men närvarande.
Nästan genomskinlig.

Några dagar senare
var han borta på riktigt.

Vi saknar dig, Tomas.