Det känns som att det här är den sista dikten. Å andra sidan har ett antal dikter känts så. Men detta kan nog faktiskt vara den sista.

Denna förälskelse, denna förlust, denna vinst, denna sorg, denna glädje, denna längtan, denna frustration, denna resa

Den är nog varken din eller min, den bara är.
Vad som var ditt och mitt är fortfarande ditt och mitt.
Vad som är finns fortfarande kvar.
Och vad som kunde blivit kunde kanske blivit, kanske inte.
Det är inget vi har förlorat, det är kanske inte ens något vi gått miste om.
Ty även om det kunde existerat har det inte existerat, då har det inte heller förlorats.
Kanske har vi gått miste om något, men det förutsätter att det var lovat, vilket inget egentligen kan vara.

Jag tvingas förlika mig med den enkla sanningen att vi helt enkelt inte fick ta reda på det. I vissa stunder känner jag sorg, i andra förlust, ibland ilska. Men jag känner även en oerhörd tacksamhet för att jag, för första gången i mitt liv, fick uppleva denna sortens kärlek, där du betydde mer än ditt tycke för mig. Där någon betydde mer än deras tycke för mig. Där jag i efterhand inte känner att jag förlorat någon, men att vi har delat något fint och att vi kan förbli nära ändå.

Jag tillskriver inte dig den tacksamheten, ty det var mina känslor.
Men du har lärt mig något ingen annan kunnat på 22 år.
En sorts hänsynhet, som jag lyckats kombinera med min ibland alltför brutala ärlighet, något jag tidigare trodde var omöjligt. För det är jag dig tacksam.

Så det är nog inte ett regelrätt farväl som jag tidigare uttryckt det. Du är fortfarande min fjällblomma, men jag ska nog börja kalla dig Aida igen.