jag är stillsamt instängd
och påminns
om den rastlösa overksamheten

lamellerna längst min själ
är evigt fuktskadade
likt mina ark

jag tror jag har blivit
emotionellt närsynt
och därför slutat tala

det är en overklig transkribering
som ingen kommer höra

en ridå
vars tyg draperar
fosforglödande fingrar

ledbandens tuggande ljud
vid minsta rörelse
ständigt nya ursprung

det går att uppfatta allt
när natten omger en

tillslut blir jag mjuk i huden
och förbehållslöst ledsen

en svårplacerad känsla
som blandas med oändliga fimpar
och sarkasmer

en värld som är så liten
att den knappt märks

förbipasserande ser ett fönster
på glänt
en växt utan vatten
en takkrona med utbrända lampor
fler för varje dag