Skolkuratorn
min fot. Förhårdnader. Ord som sägs. Jag frågar vad andra vuxna säger till det barn jag har framför mig. Barnen är egna. Sär. Nuförtiden har de någon slags diagnos. De är autistiska har släng av, med huvuddiagnos ADD. korta stunder möts vi. Hur ska jag kunna behandla det fasta, det märkliga? Ska jag göra som de andra? Säga att du ska fortsätta hälsa på samma klasskompisar som i ett års tid inte sagt hej tillbaka. Jag kan inte. Hur ska hopp förmedlas. Genom kaos och jag ser framför mig att de allihop, alla dessa märkliga pojkar, visar sin självrespekt, och de blir trots det dissade. De kan inte bli som de andra men de kan visa att de vill tillhöra, genom att reagera när andra inte visar att de vill. Pojken framför mig gråter varje dag han kommer hem. Talar om att han tänker på existensen, funderar på om han är verklig, lever jag säger han ? nej du gör nog inte det tänker jag. Säger att det måste vara svårt, att dessa tankar är naturliga, förståeliga. Jag frågar honom vad som sker om han blir arg och han säger att han inte är sådan, att han skulle hamna hos rektorn, för innerst inne hatar de honom. Jag tänker att någon jävla förälder skrämt pojken. Gå du kvar på skolan, le och hälsa men gör för faan ingen grej av din ilska, din känsla av orättvisa. avvik aldrig så det hörs- märks.
jag tror det är pappa som går i skolan. ord att utttrycka även det. Jag är inte sådan. Vem faan är man ? Är vi inte allt för faan och vem tar bort barns egna gränser? jag vet inte vad jag gör på den här platsen men jag måste försöka göra något annorlunda. Hur vet jag inte men något måste ske. Något enda litet måste ske. Hellre synas än inte existera.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 152 gånger och applåderad av 5 personer Publicerad 2021-10-18 21:52
|
Nästa text
Föregående smultronbergen |