Så länge vi matar rovdjuren
håller de sig lugna
men när maten tar slut
eller då de inbillat sig
serveringen alltid öppen
Det är då skriken börjar.
Ransonerar
för inte plånboken ska tömmas
den inre skyddsvästen på
lyssnar inte till vrålen

Du och jag klokuggla växte
med åren samman
till ett och samma träd
jag var vinden i ditt hår
satt under dina grenar
än det är vinter
grönskar det
stänker droppar över

Flyhänta är de
fångar viskningen
över tråden
Visst är det sorg
fattigdomen
Det finns somliga med största X
skulle strypa eller göra något mera
radikalt
bloddrypande
som ett litet tack för åren