Arbetade i ett EU-projekt i Slovakien i början av 2000-talet. Denna sanna berättelse är från den tiden.
Nedskrivet 13/8-19
Spinage haluskiJag kastade mig i sista stund upp på trottoaren och slapp bli påkörd av bilarna som faktiskt accelererade när de såg mig gå över. Det var inget övergångsställe där, så jag antar att de ville ge mig en minnesbeta. Den fick jag. Jag kunde inte använda foten. Arbetskamraterna hjälpte mig in till restaurangen och sen tillbaka till jobbet. Efter kontorstidens slut sköt de ut mig till taxin med hjälp av en kontorsstol. Plikten först. Foten gjorde jävligt ont. Från taxin in till flygplatsen tog jag mig fram på de jättelika kryckorna (såna som krigsskadade hade förr) och chauffören fick ta min väska när jag checkade in. Han hade föreslagit att jag skulle sitta på min stora rullväska och skjuta mig in till flyget, men det trodde jag inte på. - Det här hör egentligen inte till mina uppgifter, sa han lite olyckligt i kön till incheckningen, kånkandes på min packning. Väl incheckad blev det rullstol ut till planet. Men sen? Röntgen visade att alla mellanfotsben var brutna, och jag blev gipsad upp till knät. Den som gipsade glömde att sätta en klack under gipset, så jag halkade omkring på gipset i flera veckor tills det togs bort. De dramatiska krigskryckorna bytte jag till vanliga kryckor. Armhålorna var fulla med blåmärken av de förra. - Fantastisk kvalitet, sa läkaren om de slovakiska kryckorna. Såna där görs inte numera.
Prosa
(Kortnovell)
av
Madeleine Ågren (Maduska)
Läst 124 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2021-10-19 19:09 |
Nästa text
Föregående Madeleine Ågren (Maduska) |