skogsbrynets sargade kant;
man kan se de levande
hålla mässa
över förmultningen
omringade av marmorpelare
som är emaljerade
i sammetslent mörker
hinnan stöter ifrån sig ljudet
och slungar det tillbaka,
likt lätta dolkstick
perforerar ljudvågorna åhörarna
växelverkan mellan
det konstruerade
och naturen
är min konstant
jag bestiger scenen;
fri med en briserande man
luggsliten och maläten,
men fortfarande en man
håligheten i mitt inre talar
publikhavet är mitt skydd
och rampljuset låter mig vara kvar
trots min sjaviga hudkostym
timmar av orerande
bygger upp ett klimax,
en vändpunkt
där allt står på spel
sömmarna töjs
mer och mer
för varje steg
genom revorna
sipprar tvivlet ut,
koagulerar kring mina sår;
ett pansar av självhat
min blick blir stum
och allt som finns
är reverberande ljud
vi går alla sönder
under våra lager
löses upp
och sammanfogas
vi omsluts
och innesluts
i en ritual
med kakofoniska förtecken
det vibrerande grässtråets sång,
grenens fibrer som brister,
lövets kärl som sluts
himmelens skärvor
som faller ned
vi har blivit så nakna
inför varandra
att vi inte finns