2021.10.20 onsdag Mitt i skymningslandet
Här står jag instängd i de öppna vita vidderna med mitt eget flås i nacken. Ögonen ser inåt och tankarna pulserar i tinningarna. Om jag bara orkar några meter till. Jag ser ut över skymningslandet. Nu är inte hopplösheten långt borta. Svetten kyler mig och frossan stiger sakta ur marken. Mitt i vinterland. Vart ska jag gå nu? Jag ser vidare ut genom rymden. Upp, upp mot stjärnorna. Gråterskorna reser sig för att se bättre, men än är inte min stund kommen. Jag har tagit evangelium av Johannes som signaturmelodi. Livet värmer med blodet och mina stumna fingrar repar mod. Mil från lyktans sken. På platsen där tanken slår långsammare än förväntan på det oförklarliga, att Herren Sebaot vill att jag ska vara människornas Gud åt Honom, ser jag att glädjen lever än. Mitt i skymningslandet.
Prosa
av
Mats Kitok-Lundmark
Läst 171 gånger och applåderad av 4 personer Publicerad 2021-10-20 12:09
|
Nästa text
Föregående Mats Kitok-Lundmark |