ett sken av ett djup
nedtryckt i skorna
värker när jag går
börjar jag vänja mig vid
kravets önskvärda ensamhet
som i bubblan skapar en trofasthet
istället för sparka nedåt
och kivas uppåt
har jag börjat inse
du ser inte mig
jag har öppnat ögonen
för vad ett litet leende kan ge
mitt ego har fått sig en törn
min själ har sålts på begär
men det är ingenting som får mig att vakna så klart
som när drömmarna talar om idéer
från förr fram till just nu
ett ögonblick
en stund
vilar mina ansvaret på mina axlar
jag kan göra en skillnad
om det bara vore så enkelt
men jag räknar aldrig med
den tyngdlösa lyckan
som du kom med
kanske har jag svävat ur
till att se dig med bravur
kanske är det kärlekens glasögon
som jag borde behöva
men i minnets tålamod
gör jag revolt mot alla de slag
som talar för en mobbning
trotsar jag
för vill jag verkligen det här
och kämpar på
oavsett vem jag gör för
min eller din skull
så är det egentligen bara ett sken av självförverkligandet
men om jag inte hade något att leva för?
som jag redan gått igenom
om och om
hittade jag förklarande svar
som bottnar i den nedåtgående spiralen
därför så vet jag den skörhet
det finns ingen trygg säkerhet
kontrollen är något som sker
men förändringar går inte alltid att förutse
bara skärvor kvar av min personlighet
och med det vill jag säga
ingenting alls egentligen
Bara en stråk av tankar
sveper förbi löven
som kylans darrningar av rädsla
har man en gång bottnat i vad allt leder till
försöker man hitta lösningar
som passar för allt möjligt
därtill
för det mörka
diffusa
och bortom allt förstånd
kunde jag finna svaret inom mig
utan att du ens la märke till mig
Och vart är jag än hamnar nu
finns den trygga botten jag vilar på
en grund att stå fast vid
när stormen viner i mitt hjärta
av viljan att hjälpa till
jag borde låta dig vara
få dig att komma fram
till saker själv
en liten bubbla
gör jag bättre
än vad jag förmår
men samtidigt är skärvorna där
som törnar vid skoskavet
och jag försöker nå ändå