jag har min stämpel
inpräntad på kanten
av mitt liv

en utpräglad markör
som särskiljer mig
från mängden

en topografi i huden
som kan jämföras
med en karg stäpp

solens strålar
som ger liv
och död

cellförändringar
i ultrarapid;
oåterkalleliga mutationer
som dignar
under interstellärt tryck

jag frågar mig ofta
om allt är ett skämt

en skallgång
efter den borttappade
gemenskapen

jag ser ryggtavlor
vandra förbi
och sträcker mig tafatt
efter kärleksavbildningar

mina fötter börjar gå sönder
ett hudlager i taget,
minnet likaså

nätter igenom vandrar jag
ensam i staden
jag räknar steg
och förbipasserande möten

men jag bär min stämpel
på utsidan
och den syns;
blir uppmärksammad
och förlöjligad

"en sådan som du"
en distad fras
som ekar
genom natten

det finns inget hem
att gå till,
inte längre

det finns oaser
där man kan andas
och höra röster
som talar

men jag är tyst
och spelar med mina fingrar
tänker på ord
och försöker förstå

kontexten undslipper mig
och jag är kvar
med fragment
av tid

jag försöker sätta ihop dess
så att de skall förlänas
en mening

lönlöst
jag börjar i ena änden
och hamnar i Venedig,
en stad jag aldrig besökt

ögonblicksbilder;
svävande katedraler
med himmels mosaik,
färgat glas
som skär
likt skiffer

menlöst, hopplöst
taktlöst

tiden har hål i botten
och jag kan inte
binda tunnor,
ej heller bo i dem

eremitkräftans eviga hemlöshet
är inget jag mäktar med

det går en parad utanför mitt fönster
jag ser barn
med sockervadd
spunnet ur sockersöt nostalgi

musiken ger mig delirium tremens,
men jag har en flaska bredvid

jag glömmer saker nu för tiden,
utan att ens försöka
snart vet jag inte
vem jag är

men jag ser en stämpel
på min hud,
den är inte vacker
men bekant