Jag sover som en kista i en kista
sänkt i en sel där tysta nattdjur simma,
försänkt i innandömets vakumdimma;
dess töcken skingras endast av en gnista.

Ett inlåst rop på eld, en önskan att få vakna.
Men du som ser mig: finns det då en fackla
som med sin eld får vattenlock att vackla?
En mareld som kan nå min dvalas nakna

Och karga kungadöme, med dess knaster
av bländande turkosa flammors sken?
Och blixtra grönblått mot den alabaster

Som utformar mitt inres kala scen.
Där kaleidoskopiskt nya bilder väckas
Och manar misten tills att kistor spräckas.