fan, handen på hjärtat inte precis idag heller.
men något va annorlunda då. Inte riktigt som nu,
eller nu inte riktigt som då...
de fanns där en helt annan puls i en,
ett jävlar anamma.!
ett slags rebelliskt förakt, inte minst emot en själv.
man slogs för allt om allt.
drickat va ingen kul grej, det va en revolverduell...
med någon annan idiot, som höll fast vid samma ego.
fick höra det ofta, folk som trodde deras kille kunde dricka mig under bordet.
jag sänkte dem allihopa, alla deras flaggskepp.
tror de va därför jag aldrig gav mig in i tungt missbruk, eller
ens hasch egentligen. Jag blev för passiv på gräs.
det va inte så jag ville uttrycka mig.
och är säker på att LSD och ecstacy förmodligen hade varit för gulligt för mig
för mycket av finhet, och rosa sken och annat trams...
nej, ge mig den nakna sanningen, i ett slags bedövat förvirrat tillstånd...
när det man ser är fortfarande det man ser...
man ser fina "killen" handflata sin hora till flickvän för han tvingat
henne att klä sig som en och sedan inte kan ta att folk stöter på henne.
utan ett uns av förståelse, kanske allra minst till sina egna känslor och
handlingar.
mannen utan namn och utan ansikte som gråter vid hållplatsen mitt i natten
vid Drottningtorget. Med en djup vällande sorg och sårbarhet... som om det vore hans egna begravning.
Kvinnan som sprang omkring vild i blicken och skrek att hon ville dö,
att alla skulle dö ändå, så ingenting spelade någon roll...
för mig, va det detta jag sökte, behövde.
Av alla mina kvällar så dem jag ser tillbaka på som betyder något för mig, så
va det kvällar som dessa. När man trillade över något äkta,
100 % utan spel, bara en ärlig känsla kommunicerad.
Jag kunde inte bry mig mindre om de få gångerna man knullade med någon.
Fan heller. Sex är korkat.
Saknar djupare mening och substans.
Helt ärligt så va det oftare mer intressant det som hände innan man hamnade
naken mellan lakanen med någon.
och man har gjort en hel del dumma beslut de få gångerna sex hungern tog över en.
Kommunikationen va mer intressant, känns som man hade mer att riskera med att prata med folk. Och prata med dem utan att försöka få dem att gilla en. Det sket jag i. Använde mest folk för att testa hur hård sanning dem klarar av.
vill inte bli för fjantig med orden.
men det är här jag tror jag skiljer mig med många andra.
i vad jag förstått med att brottas med andra, i kommunikationens anda så verkar
det som de flesta vill bort ifrån verkligheten och inte se det som mitt hjärta
behöver se.
den nakna, hårda, sanningen.
de flesta vill ha en där rosa, mysiga, illusion liknande tillvaron.
om jag inte plågas med någon känsla så känner jag mig tom,
döende...
men de verkar inte andra göra.
de verkar vantrivas vid motgångar - och ser mening i att leva livet så
mycket som möjligt i de där rosa fluffiga molnet.
kanske det är därför sex är så viktigt för många (låter som om det är det iaf)
när man pratar med dem.
jag drack aldrig för att sitta hemma och mysa, eller ha en trevlig kväll.
när jag satte mig ner och drack då, då va jag som en soldat som gav sig ut
mot slagfältet.
gjorde mig redo för allt blod, all misär, all skit som väntade på mig.
men nu,
nu när jag dricker så finns inte det längre.
jag blir bara trött och för det mesta passiv.
jag har inte den där killer instinkten,
pulsen är inte där,
inte som den va innan.
och jag ska bara vara ärlig, sedan jag tappade det så är det precis som om jag
tappade min plats. Inte i samhället kanske för det har jag aldrig varit intresserad
av att försvar eller varit intresserad vad folk tycker om mig egentligen.
Jag förutsätter att dem flesta skiter i mig, eller ja de flesta vet inte ens om att jag finns...
Utan min plats jag hade för mig själv.
en plats jag kunde gå till,
när jag ville försvara all idioti jag stod ut med.
njutning va aldrig min grej.
jag va helt för det där, striden grejen.
Njutning eller tankar om njutning va aldrig det som fick mig att stå ut på jobbet.
Aldrig att man längtat hem för då ska jag äta någonting speciellt,
eller skulle titta på något på tv som gjorde att jag stod ut med min egna existens.
men jag längtar hem,
mest för där kunde jag sluta låtsas.
och jag låtsades då, och det gör jag fortfarande.
men drack aldrig för att det va kul
även om det va det,
men det va kul för jag gick ut i krig när jag drack
ibland gick jag ut som Jim Morrison
och jag vinglade fram i boots och tog ingenting seriöst.
Ibland sjöng jag moonlight drive, eller Alabama song...
ibland som Bukowski,
satt som en bitter gammal man och sa Bukowski citat saker
till okända människor.
ibland som mig själv, vad nu än det va vid den tiden...
ibland helt vild, galen upphöjt -
åka hem till helt okända personen som tog amfetamin och gjorde
personlighetstest på en.
eller skar bort sitt födelsemärke och la födelsemärket i ett glas med vatten,
så det va det första man såg när man vaknade.
eller när man satt som någon tokig jävla budda i regnet den där punk festivalen...
och alla glodde på en från sina tält och tänkte att jag va inte riktig.
när djävulen hånlog mot en under ett konstigt knarkrus.
OSV...
och ibland som ingenting alls,
något tomt,
som knappt fanns.
men alltid, med livet som insats
varje kväll va som om det vore den sista.