Jag kom på att alla mina dikter om dig innehåller sorg. Även alla dina om mig.

Jag sa sist att det var den sista dikten men på grund av det samt att jag har ett behov av att skriva en dikt om bara dig, fri från den sorg jag ibland känner när jag tänker på dig så blir det en till. Den kommer säkert bli smörig, men kärleken är smörig. Så är det bara.



När du talar till mig blir jag lugn.
De små ädelstenarna som ibland riktar sig mot mig,
alltid talande för nyfikenheten därbakom.

Det finns skit i ditt förflutna, men du ser alltid det fina som ligger framför dig.
Du har fått mig att se det.
Du är det.

Ibland skäms du för dina tankar,
men jag sörjer den som inte får ta del av de.
Du ska aldrig igen be om ursäkt för att du existerar, lova mig det!

Du är en av de bra.
Du finns ofta i mina tankar, alltid i mitt hjärta.
Jag hoppas att du också alltid ska finnas i mitt liv.

Du lever, och jag ser dig.