Den böljande bergskammen,
mäktig blå bakom soldiset,
omringar obegripliga skammen.
Måste de bo på det här viset,

i kospillning, lervälling och ris?
Deras förfärliga fattigskjul
tar sannerligen första pris
i kategorin obeskrivligt ful

och ovärdig människoboning.
Vi bjuds in i kväljande lukten
av gamla ruttnande ting,
in i halvdunklet och fukten.

Hon hämtar nyplockade nötter,
den luggslitna gamla damen,
maken, med stövlar på ömma fötter,
njuter stora vänskapskramen.

Ett universum från glassiga hemma hos
sitter vi ner på en hög av lump,
deras öde mig stilla anförtros,
i hjärtat växer en brännande klump.

En grovhuggen pall får tjäna som bord,
nu ska valnötterna knäckas,
jag får i handen en hacka för jord,
hamrar artigt utan att förskräckas.

Vi låter oss tacksamt smaka
det läckraste de har att ge,
mannen och hans svartklädda maka,
saliga nu det kan jag se.

Vem bryr sig på allvar om dem
och deras råtthål till boning?
En ängel tog mig till deras hem,
hon andas och lever försoning.

Hon strålar lyckligt och ser
med kärlek på gubbe och gumma,
tar dem båda i famnen och ber,
”Hjälp mig att aldrig de minsta försumma.”

Luttrad i sorg och gränslös pina,
att se i alla en syster en broder,
går hon till dem, ser dem som sina,
de värnlösa glömdas älskande gudmoder.

Nov 2016 På flygplatsen i Wien