Det är din hand som för mig rekar och pekar...
Om jag tvekar, den ändå mig så lätt framåt för...
Jag börjar nästan tro att din hand även mig hör...
När den så direkt och så käckt
ett känselspröt så snabbt berör
så jag kvickt hinner att
stoppa en kommande malör...
Och den tycks också ha ögon,
då den så fort ser
om jag bara lite mer hänger ner
för ett upplyft så fort för mig ju då sen sker...
Det har sagts om mig att nu går jag omkring
och bara ler, mer och mer, men du
jag berättar ju ingenting...