Varför inte en kraftig 

injektion vild och glad

anarki in i den rigida 

urtråkiga vuxenheten?

Varför inte en massa 

kärlek och medkänsla 

in i egoismens stängda 

och ovädrade attityder?

Ingen människa är en

ö och från barnen och 

dårarna ska vi få höra 

den livsviktiga sanningen. 

I kärleken är alla ett med 

alla så varför inte öppna 

upp med ett leende till 

den trötta busschauffören?

Varför inte bejaka sorgen 

som förstärker glädjen?

Varför inte sträcka ut en

hand till den nödställde?

Varför inte lägga undan 

mobilen och bjuda in till

ett gott samtal under en

skön promenad i skogen?