nyhetsflödet, en mördad 19-åring, klimatpåverkan, annonser för Volvo, den eviga ambivalensen mellan kärlek och hat till livet, ambivalensen mellan kärlek och hat till människorna, livet som inte var som man trodde att det skulle vara, nästan allt jag trodde om livet när jag var ett barn skulle visa sig vara falskt, att jag skulle bli något, pukor och trumpeter, att livet skulle vara en spektakulär cirkus där unga, nakna kvinnor jonglerade med eldfacklor på gatorna där jag gick, att jag skulle vara fri, att ångesten skulle försvinna med tiden, att jag skulle vakna till näktergalen och en odödlig sol, att morgnarna skulle dofta prunkande skogsviol som sjöng mig upp i lättheten. men istället är jag inte någon, det är inga pukor som slår, inga färgglada dvärgar som sjunger och dansar utanför mitt hus, jag ett anonymt ansikte bland alla andra som arbetar med själsligt vegetativ marknadsföring vilken jag numera gärna vill spy på men är för feg för att bryta mig fri ifrån. jag är ingen, och i min tillvaro anlägger jag alla de standardiserade attribut som alla andra gör, jag bär en mask av koncentration och fokus när jag går på gatorna eller ska in på ett obetydligt bankärende på stortorget i den präktiga småstad där jag bor. jag ser ut som om jag vet vad jag håller på med, jag ser ut som en vuxen och ansvarstagande individ, men egentligen finns det bara en oformlig och drömsk skog bakom den välanpassade blicken, ett virrvarr av täta snår, solgul grönska och dunkla skogstjärnar som jag ofta känner mig vilsen i, min inre kompas verkar vara tillverkad av en främmande makt, då den ger föga fingervisning om hur jag effektivt kan navigera i det labyrintiska virrvarr som dväljes i mitt medvetande, egentligen skulle jag vilja fly ut i skogen, bosätta mig i en kåta eller i ett avlägset torp i Norrland. sitta på kvällarna med en kopp te och lyssna på regnet och stillheten som ett språklöst djur, utan tankar, utan framtid eller förflutet, att hänga av mig det ok av normer och måsten vilka jag är fjättrad vid som en förvirrad slav, jag vill ut på långa löprundor i skogen i skymningsdunklet, vara en trött och frusen kropp som lägger sig vid värmen från kaminen och somnar till ljudet av mörker och ingenting. i denna alldeles underbara existens fjärran från allt mänskligt skulle jag vilja skriva några rader ibland, kanske som ett sätt att återanknyta till världen, som ett sätt att skapa ett mänskligt rum ute i den vidsträckta vildmarken som jag kan stiga ut ur efter behag, ett rum med Francis Bacon på väggarna, med nakna, berusade kvinnor som skriver poesi i taket om att solstrålarna är som ansiktslösa hajar, att sitta i en fåtölj i ett torp i Norrland och skriva om ett mörkt, grått regn på en himlakropp i Andromeda. ett regn som förflyter som en vals och bär på alla människors drömmar, kanske finns alla drömmar samlade där uppe någonstans, för oss att ta ner, att röra vid, att fly ut i granskogen och tjuvmjölka universum på hennes latenta stoff, en grånad mjölkbonde som rymt från anstalten, drömmarna, alltet, ett mörkt, grått regn på en himlakropp i Andromeda, som förflyter som en vals,