I min oskuldsfulla pryd jag ståndar i ett fönsterbräde. Detta fönsterbräde är beläget i en enkel etta med kokvrå på Waldermarsgränd. När jag blickar ut över gränden skymtar jag fler av min sort i åtskilliga fönster. Ty min sort har blivit allmänt uppskattad av samhällets alla skikt numera. Vi existerar i flertalet nyanser och former. Det är husvärden själv som till viss del har makten över vår kulörs intensitet. Blir en placerad likt mig själv, stående i ett ständigt strålkastarljus, ja då kommer jag också att förlösa en intensitet som behagar och lever upp till min publiks förväntningar.

Då och då blir jag berövad på delar av mig själv. Jag vet att dessa delar är en komponent av min sorts fortplantning. Var gång jag blir amputerad fantiserar jag om i vilket fönster denna kvarleva kommer pryda. Jag kan inte mer än hoppas att mina stamfränder kommer skina likt mig själv, att mina rötter gör sig påminda i den jord där de själva blir placerade.

Ett arv kan dock inte avgöra huruvida våra avkommor vill uttrycka sig. Ty vi bör erkänna att de som kommer av oss, ej alltid kan avspegla oss själva. Det finns ingen garant för att deras liv skulle te sig likt ens eget. Kanske väljer de att gömma sig, och veckla ut sina blad något litet. Kanske väljer de att placera sig själva på första parkett i symbios med min egen tillvaro. Ändock intet att förglömma, de som är gömda mot sin vilja. Erinra dig själv att stundom sprida ljus i mörkaste av vrår för att locka fram det vackra i det fördolda. Ett ljus kan fungera som vägledning för dem som har svårt att hitta ut och svårt att veckla ut sina blad.