Uti berget Kronoberg bodde jätten Kron
han hade en dotter som hette Blida.
Hon berättade en dag:

-Far jag är kär i tvenne jättegossar
Mörre och Rottne!

-Jasså dom två klumpedunsarna,
hur hade du tänkt dej då?
En men inte två!

-Jag tänkte låta dom tävla mot varann,
den som vinner får bli min man!

-Nå hur hade du tänkt dej då?

Så berättade Blida sina planer.
Sedan skrattade hennes fader Kron,
...å lax sa du, jo ja tackar jag.
-Ja, dom kan gott få göra jobbet åt oss!

-Så vem av dom älskar du mest, till vem
vill du ditt jättehjärta ge?

-Jag vet inte Far, det får vi se!

Så gick Blida till Blekinge ner
för att starta detta spel.
Hon fann dom vid sjön Miens strand
slumrandes å slöandes.

-Hejsan Rottne! Jag har nåt jag vill säga dej!
Och pickade han på bröstet.
-Vart är Mörre? Det gäller han likväl.
-”Drömmar'n” är därborta.
Så viftade hon och ropade: Kom!

När Mörre kom så började hon säga
såsom så:
-Ni vet att jag i er bägge två är förtjust,
så nu måste jag bestämma mej
vem av er de ska bli som jag ska ha till gemål!
Och detta är min plan:
-Ni ska var och en gräva åt mej en å.
Försten ner till stora havet å dennes å ska
alltid bli full me lax å så mej få!

-Men...sa hon med betoning, du Rottne får
börja i din hembygds trakt, från sjön Rottnen
blir de då!
-Å Mörre från Möckeln de får bli!
-Har ni förstått mitt bryderi?
Båda nickade och fattade kanske inte allt.

-Nå, imorgon vid soluppgång kan nu börja
för morgondagen blir nog rätt lång!
Så vände Blida sig om och gick,
hem till Kronoberg.

Det gladde hennes far att se sin dotter så glad.
-Imorgon Far ska jag ut å inspektera,
men nu orkar jag inte att bry mej mera!
Så skrattade dom högt så berget skälvde å kvad.

***

Nästa dag när solen stod högt
gick Blida mot sjön Möckeln
å fann så till sist Mörres å
som flödade på, flöda på.

När hon tagit några kliv syntes Mörres
profil så vackert mot solens sken.
Blida fnissade lätt, tänkte: han är allt gullig på nåt sätt.
Så gick hon vidare rakt österut.

Efter ett tag så hörde hon hackans slag
mot sten och Rottnes flås.
Men oj vad hans ränna är djup å fin,
så klev hon fram med ett flin.

-Oj! Vad du skrämde mej, Blida!
Sa Rottne å släppte sin hacka.
Tog ett kliv upp ur rännan å
kramade Blida hårt i en jättekram.

Blida hon åmade sig å kråmade
å sa till på skarpen: Låt bli!
-Jag har kommit för att titta hur det går.,
å ser att du inte har så lång bit kvar.

-För Mörre går det långsammare, jag tror.
-Du kan ju allt vila dej ett litet slag,
för dej räcker gott denna dag att bli klar.
-Värre är det nog för Mörre!

-Ja är det då så; sa Rottne,
att jag kommit så långt så har du
nog rätt, jag ska ta mej en klunk
å äta en bit o slumra en liten stund.


-Ja gör du det, sa Blida, å log
så gick hon iväg ner mot havet.
Hon grunnade på men förstod
just då att hon kanske inte varit helt ärlig.

Hon fattade trögt,
som jätte man gör så,
att det innerst inne var
Rottnes hand hon ville få.

Blida började springa mot dit hon visste
att Mörres å skulle havet till sist nå ut.
Jag måste komma på nåt, tänk, tänk, tänk.
Stenar jag dumpar där han kommer komma,
jag bara måste låta Rottne vinna till slut.

Hon plockar å plockar sten efter sten
å fyller sitt förklä så gott det går.
På nåt sätt får hon det inte fyllt med så
mycket sten hon vill ha.

När hon just ska till å tappa modet får hon syn på
en ö en bit ut i bukten. Säger till sej själv såsom så:
Där finns nog all den sten som jag måste få
för att kunna stoppa Mörre.

Hon hoppar allt som hon orkar då
hamnar på ön med en duns,
tappar alla stenar ur förklädet,
dom rullar och slår henne omkull.

Blida kasar ner i vattnet, skriker blir arg å tvär.
Därborta på fastlandet vinkar Mörre på stranden,
ropar: Kom hit Blida älskade jag är här!
Blida är förkrossad när hon kommer iland,

å frågar Mörre då: -Har Rottne synts till?
-Nej här finns bara jag.
-Då blir det i din å som laxen ska gå.
Här har du min hand, det blir dej jag ska ha!

-Va jag é gla sa Mörre å klappa henne på huvet.
Du é den finaste jätteflicka jag sett!

***

När aftonen blivit till natt
då ugglor med sorkar leker tafatt
kom Rottne ut till havet.
Där stod Blida å Mörre i månens sken.

Rottne förstod att han hade förlorat
å att Blida hade lurat honom helt.
-Varför, Blida lät du mej förlora,
hur kunde du göra som så?

-Jag förstod för sent att jag bedrog
dej då, jag försökte att hindra,
men det gick inte så bra.
Mörre han först, nu é de bara så!

-Varför kom du inte tillbaks å väckte mej?
-För jag é bara en osmart jätteflicka
som egentligen ville lura er bägge två!

-I så fall vill jag ge er svar på tal,
sa Rottne med pondus i sin röst.
Nå, lax ska alltid i Mörres å finnas
men i min ska man fiska männskor.

Å fångas inte nån detta år då
nästa år de kommer att bli två!
Så tog Rottne sitt pickåpack
tillbaka hem han stack.

Blida å Mörre blev till ett par
då jättar dom är å jättar dom var,
å levde ej lyckliga i alla sina dar.
Ty jättar finns ej längre kvar.